Helens Vardag

... gissa vad! Vi har precis spenderat ett par timmar med att försöka få fatt på en kattunge och hans mamma som bott i plåtförrådet hos brorsan på golfbanan. Lyckades tillsist och nu ligger han på Sandras säng och har börjat slappna av lite. Skräckslagen såklart, har ju aldrig haft med människor att göra annat än alla snälla grabbar som matat honom och mamman nu sista tiden. Arbetsnamnet är just nu 9:an eftersom de bott vid 9:ans tee.

Kattmamman har bott på golfen jättelänge tydligen och ingen har anat att hon gömde ett okänt antal (minst två) kattungar i ve´bo´n. Huga va kallt, drack sitt vatten i dammen som nu frusit till is och maten i form av råttor minskar ju åxå varefter det blir mer och mer snö. Det var nu bara 9:an kvar, hans syskon har frusit ihjäl därute eller blivit mat till räven. Hugaligen!

Det är meningen att 9:an och hans mamma får bo hos oss tills de fått äta upp sig och fått lite mänsklig kontakt. Blivit lite älskade helt enkelt. Det finns en annan familj som ev vill ta sig an dem sen. Mammakatten är definitivt ingen vildkatt. Hon är hur go och kelen som helst och såååå tacksam för maten som serveras. Den lokala kattklubben kände inte till någon som anmält sin katt försvunnen. Inte som stämmer överens med den här mammakattens utseende. Hur kan man bara strunta i sin katt!

Bor du häromkring och känner igen katten (lägger ut bild senare) som är i huvudsak vit med lurvig påls och bruna större fläckar. Fasonen på henne e som en Norsk Skogskatt ungefär, dvs rätt mycket päls särskilt på svansen och i ansiktet, lång rygg men ganska kortbent?

Vad Lex tycker om saken återstår att se, han sitter fastknytt i köket just nu, för kattmamman är i sovrummet och 9:an hos Sandra, de ska få ha det lite lugnt nu ett tag tänkte vi.

Tack o gonatt