Älskade fina
Har också funderat på om jag ens skall skriva om händelsen men kommit fram till att så blir det.
Lång läsning kommer här...
Var i Sälen större delen av förra veckan, och katten som gick ut i lördags em ville inte komma in innan jag åkte på måndag morron. Det är egentligen bara Ida som brukar få henne att komma skuttande såna här gånger men hon har i stort sett varit helt utan röst och inte kunnat göra sig hörd.
På torsdag em efter maten tog jag hunden och gick ut och lockade på katten som så otroligt många gånger tidigare. Ropade och ropade, lyssnade och lyssnade. Ingen katt. Gick en runda och gick sen tillbaka efter det vi kallar 'landsvägen', dvs den trafikerade vägen som går till och från vår by.
Jag lockar på katten även nu, vilket jag ALDRIG ALDRIG någonsin brukar göra förrän sent på nätterna. Ingen katt och jag går vidare hemåt.
En bil kommer bakom mig på vägen, en hög smäll, kraftig inbromsning på den glashala vägen och jag hör tvärnitande däck, blir rädd att bli påkörd för i den sekunden tror jag att bilen fått punktering och att föraren inte längre har kontroll över situationen... Hoppar ner i diket med hunden.
Bilen växlar upp och drar iväg och i den sekunden inser jag vad som egentligen hänt, vänder mig om och ser fina lilla Pixels ögon blinka som reflexer i natten.
Där, exakt där tappar jag allt förnuft, skriker rätt ut i luften och springer för allt vad jag är värd därifrån. Hemåt till Roffe. Skriker gråter och springer. Jag lämnar alltså min katt liggande mitt i vägen i mörket. Jag lämnar henne där alldeles själv. Fy fan vad dåligt, Fy fan vilket svek!
Väl hemma tvingar jag Roffe att åka dit och hämta henne, precis som om han skulle vilja hantera vårt fina döda husdjur mer än jag. Han tar bilen och åker dit och får se katten sakta lyfta på huvudet i övrigt ligger kroppen helt platt på marken... Den värsta mardrömmen är här, katten är fortfarande vid liv varpå han åker hem för att hämta geväret och förkorta hennes lidande där på platsen.
Hans ord "Helen, katten lever fortfarande, vill du att jag tar hem henne eller vill du att jag ska..." får mig att fullständigt få panik och jag skriker att han måste skynda sig för hon får inte plågas mer. Skynda dig!
Min andning får jag ingen ordning på, får ingen luft och springer tillsist upp till Ida för att berätta. Hon får såklart också panik och skriker "vad ska jag göra?" Jag förklarar att vi inget kan göra men om hon vill se katten så får hon åka med Rolf och har också förklarat att han just nu letar gevär och rätt ammunition. Det förtvivlade stackars barnet rusar ner till bilen och Rolf och åker med.
Vad jag nu inte vet är att i stundens panik samt vårt vanliga flyttstök så hittar Roffe inte nyckeln till vapenskåpet varför han måste åka fram på byn för att låna ett gevär. Tiden som förflöt här är helt avgörande för vad som sen händer.
När Ida och Roffe kommer tillbaka till platsen där Pixel tidigare låg på vägen är hon inte längre kvar. De letar i diket och i något ögonblick hinner de såklart tänka att någon annan hittat/kört på henne ytterligare och därefter flyttat henne av vägen eller tagit med henne därifrån.
Tills de får syn på katten som sitter där nere i diket och sakta sakta kommer gående mot dem sen. Går rakt i famnen på Roffe som gruvsamt lyfter upp henne.
När de kommer sen kommer hem, med katten inlindad i en jacka och ropar, hon lever, hon lever Helen! Hinner jag aldrig riktigt fatta det stora i det innan ångesten och paniken griper tag över den här lemlästade, svårt sargade katten som nu lider så ofantligt. Jag vill bara fly och kan inte ens titta på henne där hon ligger i jackan, törs inte titta hur mycket hon egentligen lider och vill verkligen bara fly. Fy fan! Fyn fan vilket själviskt beteende. Jag klarar inget i situationen utan flyr i panik i bilen. Åker och åker, åker till stan för att köpa god kattmat och grädde.
Åker bil runt runt i natten och kan inte tänka, inte andas, och därhemma ligger katten och plågas. Fattar inte var all irrationalitet kommit ifrån, jag vill gärna tro att jag ändå är handlingskraftig och kan tänka klart även i svåra situationer. Nu vet jag att jag inte kan det.
En lång lång natt och morron, Ida ger sig iväg till veterinären på morronen och samtalet från Roffe aningen senare, efter att han pratat med Ida, där han säger katten kommer förmodligen att klara sig, "de hittar inga inre skador, allt mjuk i kroppen verkar helt" är befriande och först då börjar jag inse miraklet i det här.
På röntgen hittas ett trasigt revben, lungblödning och ev en liten skada på bröstbenet. Detta går inte att ta in verkligen.
Katten blir påkörd, lämnas på vägen, där hon alltså kan bli påkörd igen och igen, en borttappad nyckel försenar avlivningen som vi tror måste ske snabbt snabbt för att lindra hennes lidande gör att katten får de ögonblick hon behöver för att själv ta sig av vägen ner i diket, men kommer inte längre än att hon kan hittas.
Att katten har nio liv har från och med nu en helt ny och mer verklig innebörd.
TACK TACK SNÄLLA ROFFE, IDA och ALEXANDER för att ni klarade det som jag inte klarade. INNERLIGT TACK
Läget för älskade lilla fina Pixel just nu drygt 2 dygn senare är att hon äter och har klarat gå på lådan för att kissa. Hon har däremot inte lyckats göra 'b' på lådan. Hon dricker inget själv heller.
Hon går runt runt runt i högervarv och ser förmodligen dåligt för hon kan inte avståndsbedöma mat eller vattenskål utan lägger ner ansiktet i både mat och vatten och kanske är det därför hon inte dricker av vattnet.
Jamar ibland och det skär i min kropp att hon skall behöva ha ont. Hon är jättego och spinner och 'stångar' sitt huvud för att vara go däremellan. Vill inte gärna vara själv utan letar sällskap hela tiden.
Hon lever, vår fina lilla älskade katt lever och jag undrar över om det går att konvertera henne till innekatt framöver? Och Lex till koppelhund? Huset dit vi flyttar snart ligger intill en liten väg, men bilarna som kör där kör fort. För fort. Ger mig mardrömmar.
Till dig som körde på vår katt och sen lämnade henne där på vägen. Du är inte ett dugg bättre än mig. Fy fan för dig också! Fy fan!
Åh herregud vilken upplevelse...nu har jag gråtit en skvätt!!!
Vilken lycka att kissen klarade sig!!
Kram!