Får man verkligen göra så?
Det hela gör mig ledsen, frustrerad, arg, förtvivlad och det är så jobbigt att de mörka tankarna naggar i kanten och hotar med hopplöshet allt oftare.
En familj bryter upp, på ett av de mest uppslitande sätt som möjligt är. För alla inblandade. Många, långa hårda ord och handlingar. Följt av ett koppel med lögner och ett fyrverkeri med 'sanningar' som inte på något sätt går att verifiera. Svart och vitt. Inte en enda gråskala någonstans. Två (minst) helt olika skildringar.
Om allt.
Mitt i stormen befinner sig små barn. Det är vad som hänt och händer med och omkring dessa två som skapar all denna förtvivlan.
Det fanns innan allt det här svarta ett stort stycke gemenskap och omtanke mellan stora och små kusiner mellan vuxna och barn i alla kombinationer. Många tillfällen att umgås på. Många tillfällen att säga 'hej på dig... hur mår du?' 'hur går det i skolan?' Skolavslutningar att fira med tårta och glass. Födelsedagar med extra fin tårta och grillmiddagar i solen. Inga konstigheter alls, helt vanliga tillfällen att umgås bara. Som vilka andra familjer som helst. Så var det. Innan det svarta.
Omtanken finns kvar, eller snarare önskan om att få visa omtanke, intresse och att få berömma fina teckningar, höra om tappade tänder och om ponnyhästen som står på önskelistan av tomten. Önskan och viljan finns kvar. Inte möjligheten. Det får tårar att trilla och ibland också ilskan att flöda i blodet.
Det är så svårt att beskriva maktlösheten och hopplösheten i det här och känslan av att inte ha några som helst rättigheter att ta till. Att helt enkelt bara tvingas till att ge upp. Låta det passera för att inte själv förgås av tanken.
Kommer de någonsin att få veta att det var många som försökte få möjlighet att umgås, försökte få uppvakta med presenter eller bara ringa för att få pratas vid? Kommer de nånsin få veta att både julklappar och presenter aldrig fick möjligheten att komma fram?
I den svartaste av hålor gömmer sig onda tankar om att det här bara är ett maktspel, där någon ser till att hålla spelet på sin sida för att straffa och intetgöra andra sidan. Om och om igen. Där lögnerna nu blivit så många och långa att de är ett trassel helt omöjligt att reda ut och att det därför är lättare att undvika all form av kontakt. Därför är det enklare att strunta i att svara på teleonsamtal och sms. Helt enkelt att ignorera. I samma håla sipprar också tankarna om vad som överhuvudtaget varit sant i hela den här historien. Vad har varit lögn och vad har varit sanning egentligen? Tvivlet gnager sig fast ju längre tiden går.
Vad tror barnen om all oss som helt plötsligt inte hör av oss, som aldrig kommer på födelsedagar, som aldrig skickar julkort eller vill åka på bio? Vad tror de hände egentligen?
Hoppet står till att det någon gång kommer en möjlighet att få berätta hur det var, vad som egentligen hände och hur det kändes. Någon gång. Då. Kanske är det för sent, men berättelsen kan förhoppningsvis ändå få tillkännages. Det är mitt hopp.
Ledsen blir man av dina ord, mem tyvärr inget ovanligt. Men den dag kommer när dessa barn växer upp, själv vill veta/konfrontera.. Tyvärr blir det inte nådigt för den förälder som motarbetat ett gott förhållande, besvikelsen från vuxna barn som förstår "sanningen". Har själv försökt prata "sårade" tillrätta -att man förutom hindrar sina barn, även gör sig själv en stor otjänst och kan bli den störste förloraren. Ibland lugnar det sig efter något år men så finns det de som anser sig så djupt kränkta att de aldrig "släpper"sin hämndlystnad.