Helens Vardag

Roffe har en liten specialitet i hushållsväg. Saltar och torkar kött som man kan dö för. Skitgott och skära tunna tunna lapp-flarn (ursäkta alla samer) och äta. Verkligen supersalt och en favorit för en salt-nörd som mig.

 

Jycken fick nos på en omgång färdigtorkat kött som låg på köksbänken igår och lyckades då stjäla en ganska stor bit. Det skramlar till som tusan på bänken så jag hinner uppfatta vad som händer och (för)bannar med EXTRA STORA BOKSTÄVER.

 

Han får panik när han inser att det goda kan gå honom förbi varpå han hastar till och försöker svälja hela biten utan att tugga och sätter såklart i halsen. Min tur att få panik av hans hostande och flämtande så jag (blunda nu alla kräsmagade) stoppar in min långa hand/arm i hans hals rotar runt tills jag får tag på köttet. Fasen så skraj jag hann bli. Rädd att han skulle kvävas såklart men också rädd att han ev skulle kunna få i sig hela biten. Gissar att det inte är nyttigt att äta så salt mat om man är hund. Av den historien trodde man ju att han hade lärt sig något.

 

Nähäpp, nu var det dags igen då, så fort jagvänder ryggen till så är Mästertjuven framme igen. Men jädra hund vad besvärlig han börjar bli. Så här gjorde han aldrig tidigare, men med varje år som går så bygger han på med nya fritheter som han tycker att han kan ta sig...