Midsommarmorron i moll
Tankarna vill inte släppa, de hänger sig kvar från gårdagkvällen då och jag och Malin hängde i uterummet och mådde gått. Samtalade om ditt och datt som vanligt och kom snart att prata om två fina barn som vi inte sett eller fått prata med på väldigt väldigt länge.
Vi gör ofta det, pratar om dessa fina barn och den situation de lever i, alltså.
Lika bestörta varje gång. Besvikna, ledsna och faktiskt också arga många gånger.
Det finns en förödande mur runt dem, uppsatt av den ena föräldern vilket är vad som skapar den här märkliga situationen.
Så många turer och märkliga utspel, så många konstiga förklaringar och handlingar skapar lika många frågetecken.
-Vad var sant i alla historier som berättats?
-Var något ens sant?
-Vad har berättats för barnen genom alla år, hur mycket av det som berättats har varit sant?
-Är det detta berg av lögner, lögner och ännu mera lögner eller vinklade halvsanningar som gör det svårt att kunna ha någon kontakt med alla oss? En rädsla för att hamna i en situation där förklaring krävs osv?
Det sista frågetecknet är min huvudteori om varför detta pågår, att berget av lögner och vinklade halvsanningar skapat en omöjlig situation och det därför är enklare att stenhårt hålla kvar vid dem.
Den känslan kan jag förstå. Jag har väldigt många frågor och funderingar jag skulle vilja få svar på. Det finns fler och andra som har ännu mera frågor att få svar på. Förstår att det då är nästan omöjligt att möta alla dessa människor. Därför är detta lättare att leva i. Den fortsatta lögnen. vad jag inte förstår är hur det är möjligt att låta denna situation helt och hållet styras genom eller på bekostnad av barnen. Sina egna barn.
Någon ser till att domar som skall verkställas inte praktiskt kan göra det, någon ser också till att omöjliggöra minsta möjliga kontakt. Någon håller sig själv och barnen undan för ALLA andra, nära eller mer i ytterkant som vill umgås, som vill ta del av barnens värld. Som det var tidigare. Som det var innan allt det här. Som inget hellre vill än att få:
Fira födelsedagar. Krama. Ivrigt heja på vid fotbollsmatcher. Önska god jul. Höra hur det går på skolan. Skratta med. Krama. Tårögt titta på vid skolavslutningar. Cykla och köpa glass. Krama. Trösta ledsna tårar. Vinka till. Krama
Den absolut enda trösten i detta är att dessa barn blir stora, tillräckligt stora för att själv välja sina kontakter. Då kommer de förstå. Då kommer de få veta hur fel så mycket av det här har varit.
De kommer få veta alla detaljer om hur olika situationer i verkligheten gått till. De kommer tillslut att förstå att det finns en förälder som aktivt skapat detta avstånd. De kommer förstå vilken smärta och frustration som funnits här hela tiden. De kommer få veta det som jag redan är övertygad om att de vet, att en förälder aktivt VALT att skapa detta tillstånd. Det ger en viss sinnesfrid. Ändå.
GLAD MIDSOMMAR TILL ER ALLA, EN SÄRSKILD MIDSOMMARKRAM TILL DE TVÅ FINA BARN SOM VI INTE SER RUNT MIDSOMMARSTÅNGEN. I ÅR HELLER.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Narcissistisk_personlighetsst%C3%B6rning
Kan detta beteende känneteckna den våldsdömde föräldern?
Men de är väl lögn de med?