En tisdag i januari

En tisdagmorron i januari som vi trodde var ganska vanlig visade sig bli något helt annat. Allt går snabbt och vi förstår inte att detta nu är början på ett avsked. Jag önskar att vi hade förstått att detta var annorlunda, att vi skulle ha stannat. Önskar att vi hade förstått. 
 
Följande dygn inser vi allvaret, jo någonstans gör vi det, men hoppas förstås. Hoppas massor. Allt går rasande fort men samtidigt förflyttas tiden overkligt långsamt. Förvirrande och förtvivlat. Så kommer då det ögonblick, den svåra stund då tiden stannar helt och vi tvingas ta avsked. En mörk och iskall vinternatt i mitten av januari. 
 
Tårarna vill inte ta slut, vad hände? Men hur kunde det bli så här? Från pigg, frisk och glad den ena kvällen till allvarligt sjuk morronen efter... Oväntat och overkligt. 
 
Fina pappa, morfar, farfar och svärfar och Lex bästa kompis, vi såg inte detta komma än på länge. Du hade ju liksom inte tid med det här. Det var ju så mycket på gång hela tiden och vi skojar om att vi behöver boka tid för att få tid med en fika eller en bit mat. Tusen järn i elden och på språng. Hela tiden. Den nya bilen skall få nya vinterdäck, beställt och klart hos verkstan och sen skall det skottas upp ordentligt både här och där. Väntar bara på att det skall sluta snöa "Anners ere ingen mejning..."  På torsdag e´re boule-turnering och på fredag är det middag med vänner. Tusen järn i elden. Hela tiden. 
 
Vad hände? Allt blev så stilla...
 
I himlen blev det ett glatt återseende vill jag tro. Evas nybakta tunnbröd, en 'bäta' till kaffet smakade säkert gott. I jeansfickan finns alltid några bitar Frolic. Lisa vet precis var de är och viftar ivrigt på svansen och 'puffar' sin vana trogen på fickan för att få ett par bitar. Det får hon ju. Alltid. 
 
Kanske du överraskar med att laga lite mat, eller baka något gott. Något från Evas gamla recept kanske. Något från den tummade receptsamlingen. Annars kan jag ge mig tusan på att det är några gräsmattor som inte är riktigt klippta, nä det har säkert fuskats lite, men det ordnar du nu. I ett huj. Några uthus behöver tittas över och ett och annat fönster behöver kittas och målas.
 
Det kommer bli prydligt i himlen. Ordning och reda och inget fusk eller slarv. Du tittar till allt härnere då och då också. Kollar så att saker blir gjorda och att alla har det bra. Alla har det bra. Trots allt. Det går bra men blev väldigt väldigt tomt och annorlunda. 
 
På återseende... Vi ses helt säkert igen. Då skall vi berätta alla roliga anekdoter och dråpliga historier om när vi försökt fixa alla 'dina' göromål överallt. Hur vi förvirrat letat prylar och försökt förstå hur saker fungerar. Det blir något att skratta gott åt. 
 
 
P.S Vi har avslöjat för Maria hur du skyndade dig in på kvällarna för att se till att kunna svara i telefon när hon ringde för att kolla att du var inne, och att du sen lika snabbt stack ut och fortsatte greja igen   <3
 
 
 
 
 
2 kommentarer
Anette

Beklagar sorgen hos alla er Helen! Fint skrivet och väldigt fint foto. Krama om varandra

Martin

Livets gång är hårt och skoningslöst ofta. Beklagar! <3