Min fina lilla mamma
Den finaste och omtänksammaste lilla mamman har somnat in. Med sin hand i min. Pappa och Ida intill och alla andra i rummen intill. En sista gång var vi samlade allihopa. Hela dagen och kvällen. In i det sista.
En solig kväll i slutet av maj fällde hon en tår och gick sen vidare. I samma ögonblick lyste en vacker och stark regnbåge upp himlen med sina färger.
Under så lång tid, flera år egentligen, har jag tänkt på hur det kommer bli. Hur kommer livet se ut när mamma inte är med längre. Ända sedan ett samtal för nästan 3,5 år sedan då mamma ringde och berättade om det första cancerbeskedet har oron legat och grott. Framförallt hos henne såklart men också hos oss. Sedan jul då allt visade sig vara sämre än förväntat har tankarna på den här situtionen varit i mitt huvud varje varje dag. Nu vet jag. Nu vet jag iaf hur början på den nya tiden ser ut. Hjärtat är trasigt och det är så mycket jag önskat varit annorlunda.
Du har fått gå igenom så mycket mamma. Det gör mig så ledsen och var svårt att se. Det gjorde dig ängslig och rädd så många gånger. När jag tänker tillbaka på delar av allt som hänt under den här tiden är det en tröst att du slipper det nu. Det enbart är trösten.
Tänker på så många fina minnen som du lämnat men just nu bränner de bara i hjärtat när jag tänker på dem. En dag vet jag att det kommer kännas bättre, men nu påminner de bara om det jag saknar allra mest. Dig.
Jag förhåller mig till det här på det enda sett jag kan. Att tänka att vi kommer ses igen. Att det verkligen finns något sammanhang där vi kan ses igen. Där jag kan berätta för dig om vad alla barnbarn och barnbarnsbarn haft för sig sen sist. Blev Lowe elektriker, kör Lucas grävmaskiner och blev Stina skolans busigaste unge? Hur blev det med husbygget, blev det ett fint hus? Det finns så mycket du var nyfiken på och ville vara med på.
Jag ska berätta det när vi ses igen. Tills dess hoppas jag att du anslutit till Ove vid det här laget. Kanske tar ni en hundpromenad. Både Astrid och Lex vill iväg på en tur runt byn. Momma och moffa stannar hemma men de ordnar säkert kvällsfika tills ni är tillbaka. Älskade lilla mamma. Saknar dig så men vi ses igen <3
P.S Tåren du fällde, mamma... Jag undrar om du var du ledsen? Hoppas du inte hade ont, vi försökte verkligen se till att du skulle slippa det. Kanske var det en tår av glädje tillsist, för att du kunde se de du saknat. Jag hoppas på det sista. De två första känns så jobbiga att tänka. Att du var ledsen din sekund på i livet. Det plågar mig.
