Synvillemård?
Promenaden skön och välbehövlig för 2 kontorsråttor och en omotionerad hund. När vi bestämt oss för att bege oss hemåt så får vi se ett 20-tal (minst) orrar som gaddat ihop sig i nå´ra trä´n på ett hygge. Fasen va lätt tänkte vi. Här bli´re mat. Blev det inte.
Nåja, sista hundratalet meter innan vi kom ut på E14 igen så flyger en stor läcker tjädertupp iväg, men den skall vi iaf ha så det så. Ut igen. Ingen bättre lycka, men vi får istället se en mård flyga (läs: liksom springa) uppför stammen på en superhög gran. OK, mårdskinn, det e väl fint. Men vi lyckas inte fy syn på nå´t annat än vad som nu i granens topp ser ut som en vanlig ekorre, lite fetare än genomsnittet, men alldeles vanlig annars. Vad? Helt säker på att något mycket större (och svartare) än en ekorre sprang uppför stammen tidigare. What! Att det skulle vara en synvilla vill jag inte erkänna sådär i brådrasket. Nä, för tusan, den (mården) måste ha hoppat över till nå´t annat träd eller så. Vi bestämde oss iaf att det skulle vara väl så taskigt att skjuta ekorren för att se om han trots allt var lik en mård eller rentav var en mård så vi åkte hemåt istället.
OK, leverpastej - dags å fixa käk (hurra för ICA)