Ett helt år
Ett helt år har passerat sen de svåra stunderna i början av juni år 2019.
Den älskade finaste lämnade oss och det var bland det svåraste jag upplevt.
Fina och roliga minnen finns det massor av och jag påminns om honom varje dag. Det går verkligen inte en enda dag utan att jag saknar den allra finaste av vänner. Tittar ut och ser honom ligga på gräsmattan där han tittar ner mot sjön och mår gott.
Tittar bort mot tv-hörnan och ser honom ligga tätt intill husse i tv-soffan. Hör hur han skäller sitt envisa skall för att få tillgång till något gott. Hör också hur han klöser på köksdörren för att bli utsläppt på baksidan.
Ser honom i backspegeln i bilen där han majestätiskt ligger i baksätet och skall med på någon skogstur. Ser honom springa före och gå ut i sjön för att dricka vatten på springrundor. Hör hur han öppnar dörren på gaveln och själv går ut för att inte har lust att vänta på sällskap.
Känner hans tass i mitt knä när han ber om uppmärksamhet och en stunds kramar, känner hans mjuka och lena päls genom mina fingrar. Ser hans kloka vackra ögon när han tittar på mig.
Saknar honom oändligt... Älskade finaste Lex
Att vi någon gång skall träffas igen är det jag förhåller mig till. Jag har inga kristna värderingar, men står inte ut med tanken om 'aldrig mer' och därför är detta vad jag ställer mitt hopp till. Vi kan ses igen, vi kommer att promenera tillsammans igen och vi kommer mysa i tv-soffan. Igen.
💕 💕 💕
