Till älskade mamma och pappa
Under flera år har ni (och vi) haft det tufft. Inte hela tiden, men i perioder och olika grader. Det smärtar så oerhört mycket att nu idag inte kunna få ge er det som ni helst av allt alltid sagt att ni vill. Att få vara hemma. Hemma på Tunadal, hemma på gården på Varvsvägen. Där allt är tryggt, ombonat och 'som vanligt'
Mammas sjukdomar startade en lång kedja av oro, ängslan, smärtor och svårigheter. Mitt i det faller du pappa och gör dig illa, hamnar på sjukhus och hittar sen inte riktigt tillbaka till dig själv. Vi har sett att du kämpat, att du försökt hålla huvudet 'klart' och hur du många gånger kännt dig nedslagen över att fysiskt inte orka och kunna hjälpa.
Det som är och varit ert signum, att hjälpa till. Överallt och alltid, alltid så mycket omtanke om oss andra. Barnbarn som hämtas på dagis, barnbarn som vill vara hos momma/moffa/farmor/farfar. Barn som behöver hjälp, råd, stöd eller som bara kommer över på en kopp kaffe med pratstund som plötsligt blev en familjemiddag för att flera dök upp.
Nu när mamma kämpar med det vi vet är på slutet av hennes tid så har ni båda fått stå ut med så mycket och det gör mig oerhört ledsen. Är så ledsen för att vi hamnat här.
Under en rätt lång tid där ni inte kunnat vara tillsammans, där ingen av er haft det bra så har vi syskon brottats med så många funderingar om hur vi ska göra för att det skall bli bäst. Mamma som helst av allt vill vara hemma, pappa som helst av allt vill vara hemma. Vi som helst av allt vill att ni får tillbringa den här tiden tillsammans. Hur vi än nu gör så blir det fel och orätt. Mamma du är så ledsen och orolig och är svag och faller lätt. Har svårt att komma till ro. Pappa du är också orolig och kommer inte till ro. Du vill jobba och stöka med något hela dygnet och får därför alldeles för lite sömn.
Vi finns hos er hela dygnet nu, hemma på Tunadal men får inte det att gå ihop och har bett att få hjälp på nätterna med någon som kan vara hos er då. Den hjälpen finns inte att få som det ser ut nu. Den hjälp som finns är tillsyn 3 ggr per natt men under de timmar som ingen isf är där kan det hinna hända för mycket så vi törs inte ha det så.
Därför har vi nu bestämt att ni båda får bo tillsammans på ett äldreboende i Krokom. Tillsammans. Iaf tillsammans, men inte som ni vill eller önskar. Jag förstår att du mamma nu är ledsen och kanske både sårad och besviken över att vi inte kunde ge dig det du helst av allt vill just nu. Att få vara hemma. Mitt hjärta går sönder om och om igen av den här situationen och jag vill helst bara gråta och fly från allt och tänka att allt är som förr. Att allt är som vanligt.
Att mina fina fina föräldrar har det bra, de tar en kopp kaffe på morronkvisten, hämtar tidningen, pratar lite om vad som står i den innan det nån timma senare blir frukost.
Ni är ute på gården och fixar en massa, kanske är det dags att kratta, eller ska några fönster putsas. Växthuset ska ses över och bilen behöver tvättas och ni åker en tur på affären. Köper något gott fika, för det kommer alltid någon 'förbi' på en kopp kaffe och då ska det vara något gott till.
Söndagkvällar spelas det bingo-lotto. Ibland får ni spela ifred, ibland så dyker det upp något barnbarn som xå vill vara med och spela och då blir det trassel med 'duttandet'. Vilka nummer var det som gått nu egentligen? De 'små' som pappa säger, familjens allra ynsta, Stina och hennes 'brorsor' Lucas och Lowe sprider skratt och glädje och ni har koll på en himla massa födelse- och namnsdagar. Allt är som vanligt. Som det ska vara.
Förlåt älskade finaste pappa och mamma, förlåt för att det nu sker saker helt mot er vilja. Förlåt älskade finaste ni <3